Lästid: 6,5 min

Vilket är ditt första minne i livet?

— Svårt att säga. Det är ju sådant man ofta konstruerar efteråt, från en bild man har sett. Häromdagen hittade jag i alla fall spåren av en tidig händelse, en ljusblå gammal plastkopp med vita prickar. Den trillade plötsligt ur en låda när vi städade där hemma. Jag sparade den, på ett säkrare ställe…

Varför?

— Det räcker att jag tittar på den där koppen, så kan jag minnas allt; dofterna, smakerna, skratten. Vi lekte picknick och låtsades att vi drack kaffe ur den i skogen vid mitt föräldrahem i Falun. Och jag kommer ihåg exakt med vilka. Några av dem har jag inte träffat sedan dess. Andra såg man inte röken av efter lumpen. Du vet, man försvinner på olika håll i livet. Det är så det är, få saker är för evigt. Det är förresten en av våra största fällor som vi gång på gång lurar oss själva med — vi tar det vi har för givet.

Är det för att man är rädd?

— Nej, men det finns vissa saker som väldigt starkt definierar vem du är. En sådan är barndomen. En annan jobbet. En tredje att du är gift och har familj. Pang, så är du inne i en bubbla. Kommer ut tio år senare och ska börja om igen. Människor uppslukas. Jag ser det hända hela tiden. Oavsett om man gifter sig eller jobbar så går man upp i det till hundra procent. Engagemanget kräver det av oss. Och det kan kosta oss både vänner och karriär. Tragiskt, men så är det.

Men är de bara av ondo, bubblorna?

— Det går nog inte att säga riktigt så. Jag vill bara belysa en viktig grej med oss alla. Vi konstruerar ju de här bubblorna för att det vi håller på med ska kännas meningsfullt. Om vi inte gick upp i det vi gör i livet på ett eller annat sätt skulle allt bara bli en enda stor axelryckning. Ingen energi. Men jag menar att det har sitt pris när man låser in sig i sina bubblor för starkt. Och för länge. Det är ganska mycket annat man låser ute, som till slut försvinner. Man får vara medveten om det helt enkelt. Samtidigt måste man leva livet.

Ligger faran i vårt trygghetsberoende?

— Faran kommer när vi blir naiva. Det är bra om vi vet om att det är så här vi fungerar. Och att vi lär oss att hantera det för att få ett bättre liv. Men också en bättre karriär. Tyvärr är det många som lyfter blicken först efter tio år under samma skrivbordslampa. Då har världen rusat förbi många gånger om. Man måste komma ihåg att ingen annan kommer att göra din karriär åt dig.

Hur ska man tänka då?

— Det finns några magiska tal, frekvenser som vi kan se återkomma när folk byter jobb eller ändrar riktning. Tre, fem, sju. Speciellt sju. Du har sju år på dig att få gjort det du vill. Det du inte har lyckats uträtta på en arbetsplats under den tiden kommer heller aldrig förverkligas där. Sedan beror det så klart på vilken tjänst vi pratar om och vilken typ av karriär du gör.

Man behöver väl inte ens vara karriärmänniska för att ha glädje av det tankesättet. Men själv har du ju suttit på den här stolen, på Bohmans nätverk, sedan 2001...

— Kanske för att företaget och jag själv har utvecklats väldigt mycket under just de åren. Jag har ju kunnat göra karriär inom organisationen. Dessutom går det väldigt bra nu, men då i början av sekelskiftet var vi i princip på väg att gå under.

Vad är det som gör att det går så bra nu?

— Det hänger ihop med vår nisch, att de flesta företag och även deras marknadsorganisationer är så slimmade idag. Om man till exempel ska ersätta en marknadschef så är man mån om att man tar in en person som fyller den positionen med råge. Man har inte råd med annat. Man måste få in någon som är fantastisk.

Och då knackar man på er dörr?

— Jag vill tro det. Ofta verkar det så. Faktum är att de som kommer till oss gör det för att de måste rekrytera någon till en viktig funktion. Marketing är kritiskt för alla företag idag, mer än någonsin. Och vårt löfte är att vi håller på tills vi hittar någon som är magisk.

Är det inte det svårt att leverera magi, trots nätverk och erfarenhet?

— Det är faktiskt inte alltid magin som är den största utmaningen. Det svåra kan vara att få företaget att välja rätt. Ett klassiskt problem är att de flesta väljer bort just det starkaste alternativet. Det är helt naturligt. Om du får tre kandidater presenterade för dig så väljer du inte sällan bort det som är det allra starkaste. Ofta konkurrerar just den personen för mycket med dig själv, eller så säger vd:n nej.

Också på grund av hotbilden?

— Så är det.

Har det hänt?

— Visst. Det har till och med hänt att den vi rekryterade tog över vd-posten inom kort. Vilket skulle visa sig bli extremt gynnsamt för företagets utveckling.

Finns det ingen risk med vår övertro på individen, att vi lägger allt hopp på någon som ska komma in och vända allt?

— Risken med personkultur, eller att man köper en stjärna, är alltid att den sedan ska komma in i en ny kultur — och att den där blir ensam. Men då har man gjort hela rekryteringsarbetet fel får jag nog säga. Om man ska lyckas hitta den där stjärnan måste man redan från början förstå vad det är som kommer göra den personen lyckosam tillsammans med de andra i den nya gruppen och kulturen.

Hur gör ni det?

— Vi lägger ner mycket arbete på personintervjuer och profiler av alla inblandade. Men det viktigaste är att man i ett tidigt skede kan kartlägga och förstå kundens förutsättningar. Förstudien är avgörande för hur utfallet blir, men samtidigt är man fler parter än en i en rekryteringsprocess. Man kan förutsäga sannolikheten att det är en viss person man söker, och till en viss punkt. Sedan är det upp till företaget.

Skulle man inte kunna göra rekryteringsprocessen helt annorlunda; att man tar mer betalt men också tar mer ansvar?

— Det finns en pedagogik i att göra saker på ett viss sätt för då känner kunden sig trygg. Att den fortfarande har viss kontroll är viktigt för hela arbetet. Återigen handlar det om att vi är vanemänniskor med trygghetsbehov. Kolla bara på det här stället till exempel. Det är egentligen inte så mycket nytänk om man bara synar det i sömmarna. Det är lite Riche och lite av något annat som målgruppen känner igen sig från inom en radie på tusen meter runt Svampen. En grundtrygghet. Sedan har man tillfört lite nya tankar. Men egentligen är det lite av en Ålandsbåt.

Alex Schulmans Ålandsbåt…

— Alla behöver vi en Ålandsbåt.

De nya Ålandsbåtarna, de nya mötesplatserna. De nya nätverken, de nya kostymerna. Vad spelar de sociala nätverken för roll i ert arbete?

— Klart de spelar roll, och har sitt värde, till en viss punkt. LinkedIn kan vara en bra källa till kandidater, men sedan måste man raffinera urvalet och informationen.

Men har inte folk blivit lite för bra på att designa sin digitala kostym; putsa på sin profil, bygga egna nätverk och få massa fina rekommendationer?

— Alltså… att folk överlag har blivit bättre på att jobba på sitt c.v. och portfolio är väl en lite skarvad sanning. De har inte så stor genomslagskraft i verkligheten som de flesta som sitter bakom sina tangentbord hoppas på. I vissa branscher spelar det viss roll. I många andra inte. Det är ändå det personliga samtalet som är viktigast. Det har det alltid varit. Och det är så fortfarande.

Man ska alltså inte bara skicka in en ansökan?

— Ring! Ring efter några dagar. Det låter som en klyscha, men det finns inget som överträffar den personliga rösten. Det är det där med att hänga upp minnet på något, det vi pratade om i början. Hjälpt erinran — det är ditt starkaste vapen. Och det är också mitt starkaste tips.

Ibland, ganska ofta faktiskt, funderar man ju på om det man gör är det man egentligen borde hålla på med.

— Faktum är att vi egentligen har många fler reella möjlighet som vi sällan utnyttjar. Så är det. Du gör det som du gör för att du alltid gjort det. Men inget är för evigt, allt går att ändra på. Tro mig.

Vänta bara inte i sju år…