Hur tog livet er hit?

—Isabel: Jag växte upp i det här huset. När jag var liten stod jag i mina föräldrars restaurangkök, rörde i grytorna tillsammans med pappa och kämpade med pannacotta efter pannacotta tills de var helt perfekta. Det var på den här platsen mitt kulinariska intresse fick sin grogrund. Sedan flyttade jag till Holland i tjugofemårsåldern, började arbeta med event, träffade Joost på en kongress i Sheffield. Vi har jobbat tillsammans på olika sätt i över 18 år nu. Efter ett tag började passionen för mat komma tillbaka. Jag startade matbloggen Tastecelebration strax efter min fars bortgång och för fyra år sedan tog vi oss hit för att manifestera passionen och bloggandet i en fysisk miljö.

—Joost: Mina föräldrar tjatade alltid om att jag skulle skaffa ett tryggt jobb på bank. Men ett jobb på bank är inte ett tryggt jobb för mig, det hade gjort mig osäker och ostimulerad. Jag startade istället ett eget företag när jag var 19 år. Sedan dess har jag drivit reklambyrå, varit marknadschef för Sony Music i Holland, undervisat vid universitetet, drivit upp en verksamhet inom event marketing, träffat Isabel, ordnat festivaler och stadsmarknadsföring och varit ordförande i National Event Award. Det finns många anledningar till att jag är här nu, men Isabel och hennes familj är en så klart, att jag alltid velat utmana mig själv och möta nya människor är en annan.

Efter fyra år har vi äntligen funnit varandra — vi och vår publik. När jag tänker på det blir jag glad i hela kroppen.

Vad känner ni varje morgon när ni öppnar portarna till ert projekt?

—Isabel: Jag brukar fråga mig själv vad jag håller på med, varför jag utsätter mig för allt detta. Det är en ständig cirkus. Problemet är bara att den här cirkusen är så himla rolig. Och jag är så enormt stolt över Tastecelebration, över allt vi har åstadkommit och vart vi är på väg. Efter fyra år har vi äntligen funnit varandra — vi och vår publik. När jag tänker på det blir jag glad i hela kroppen.

—Joost: Precis. De som idag kommer till Tastecelebration som våra gäster letar inte bara efter ett flott ställe på Österlen för några nätter. De kommer för att de verkligen uppskattar oss och det vi gör här, det tog några år att hitta dit men det var värt resan.

Vilken är bästa platsen på jorden?

—Båda i munnen på varandra: Haarlem i Holland, det är ett riktigt ”happy place”.

—Isabel: Och här så klart, framförallt på våren, när naturen exploderar. Speciellt morgnarna är magiska. När vi bodde i Haarlem längtade vi hit till Österlen, och när vi bor här längtar vi till Haarlem. Vi är väl kanske lite rotlösa. Rastlösa och rotlösa. Men där vi lägger vår hatt är vårt hem.

— Joost: Även om jag kan längta till varmare breddgrader på vintern, så är det här hemma för mig också. Ett sånt här ställe går inte att få för pengar i Holland.

Ett exempel på en uppskattad sak är de kulinariska vandringar med övernattning och mat som vi arrangerar tillsammans med Drakamöllan.

Vad är det ni håller på med egentligen?

—Isabel: Haha, ja, allt möjligt som vi får för oss är värt att pröva. Framförallt om det har med mat att göra på något sätt. Ett exempel på en uppskattad sak är de kulinariska vandringar med övernattning och mat som vi arrangerar tillsammans med Drakamöllan. Sällskap kommer hit, bor här, äter gott, vandrar drygt en mil till Drakamöllan med en picknickkorg, får en härlig middag när de kommer fram, sover och återvänder till oss igen samma väg med skoskav och ett smakminne för livet.

— Joost: Inte sällan är det företag kommer hit för just den sakens skull. Matvandringarna blir ett sätt att koppla bort den stressiga världen runtomkring och lösa saker tillsammans under en lång promenad i naturen. Sedan har vi ju många privatpersoner som kommer hit för att helt enkelt bo, äta och njuta. Och så har vi ju bröllop, matlagningskurser, event och allt möjligt — men inte så mycket av just den varan under senaste året.

Hur skulle ni säga att förra året utvecklade er?

—Isabel: Det väl är tur att vi är som vi är kan man säga; rastlösa mångsysslare. Redan tidigare översatte vi en del kokböcker, då främst från svenska till holländska. Men under förra året blev det bara att växla upp det benet av verksamheten. Nu översätter vi kokböcker åt alla håll och kanter, på tre olika språk. Det finns en oerhört stark marknad för svenska kokböcker internationellt.

Och det triggar och utvecklar mig — vetskapen om att människor kommer hit som uppskattar det vi gör, och vill uppleva nya saker.

Varför håller ni på med det ni gör?

—Isabel: Att bjuda på mat är en ganska personlig grej och på ett visst plan skapas en relation som betyder mycket. Ett utbyte. Och det triggar och utvecklar mig — vetskapen om att människor kommer hit som uppskattar det vi gör, och vill uppleva nya saker. Dessutom har väldigt roligt tillsammans med gästerna. Vi har alltid gjort det vi tycker är roligt. Och är det inte roligt längre, då slutar vi och gör någonting annat.

—Joost: Därmed inte sagt att vi lätt skulle ge upp. Att ha modet, viljan och verkligen veta att det kommer att bli bra är en förutsättning för att kunna tycka att det är roligt. Det är så himla viktigt att tro på sin vision. Och här har vi nu skapat ett ställe där vi inte är helt låsta i att behöva göra en och samma grej. Vi är båda personer som gillar förändring och som ständigt lever förändring, nu mer än någonsin. Även om passionen alltid ligger i maten för Isabels del och för min del i skapandet av helheten och i upplevelser, ofta genom konst och musik, så kan vi lätt utföra många olika saker och uppdrag under samma paraply… i samma manege!

Med applåder kan man inte köpa bröd.

Har ni misslyckats med något och vad lärde ni er av det?

—Isabel: Vi har gjort många misslyckanden, speciellt när vi jobbade med event i Holland. Vi provar många olika saker och ser om de fungerar. Men man kan ju lära av andras misslyckande också. Mina föräldrar är en stor inspirationskälla, men samtidigt får de stå som exempel för något viktigt att dra lärdom av — de arbetade i princip ihjäl sig i sitt kök, för sin passion. De tog aldrig ledigt, och de tog inte tillräckligt betalt. Min far skämdes för att ta betalt. Och jag är inte bättre själv. Men tillsammans med Joost kan jag hitta rätt balans.

— Joost: Med applåder kan man inte köpa bröd, som jag brukar säga. Det är ett misstag som många gör som lever på sin passion; allt ifrån konstnärer och musiker till de som bygger handgjorda cyklar.

— Isabel: Men de som kommer hit de känner och vill uppleva vår passion i allt vi gör — det är det värde de betalar oss för. Man kan därför inte gå halvvägs med sin passion, man måste bara lära sig att plocka fram affärsmänniskan. Eller låta någon annan sätta priset. Så gör vi. Om jag kommer med idéerna och konceptet, får Joost helt enkelt bestämma vad det är värt.

— Joost: Sedan får man inte glömma att applåder är bra marknadsföring och att det stärker självförtroendet och drivet. Men man får inte blanda ihop mat på bordet med långsiktigt byggande. Man måste ha roligt här och nu men man behöver också tjäna pengar för att kunna investera framåt. Annars tar man kål på passionen.

Varifrån kommer er energi och ert driv?

— Isabel: Vi har precis köpt en traktor! Haha, skämt åsido — jag menar allvar! Det var längesedan vi hade så roligt. Ibland kan vi bara köra runt här ute för nöjes skull. Traktorn är ett nödvändigt köp, en planerad investering i Tastecelebration för att klara vissa förändringar och underhåll. Men bara av en åktur kan det komma ny energi för en hel dag.

—Joost: Dels får jag min energi från hela det här stället i sig. Men det som driver min kreativitet framåt är andra saker, jag brukar säga att det alltid är bra att ha fiender. Du vet, det är bra att ha någonting att kämpa mot, som hjälper dig att definiera vad du är, vad du står för och vad du beskyddar. Mina fiender är alla som inte tror att det kommer att gå. De som skrattar åt mina galna idéer, de som säger ”det måste jag se först”. De gör mig starkare.

Sociala medier är lika fulla av oändlig inspiration som de är marinerade av ”det där har gjorts förut”, ”det är detta som gäller nu” och ”så här snyggt ska det vara”.

— Isabel: Jag är helt tvärtom. Jag behöver inga fiender. Sådana har jag tillräckligt av i mitt eget huvud. Och när de inte räcker till så föds de ur bloggosfären och på Instagram. Sociala medier är lika fulla av oändlig inspiration som de är marinerade av ”det där har gjorts förut”, ”det är detta som gäller nu” och ”så här snyggt ska det vara”.

Att istället definiera sina mål utifrån sig själv sina egna visioner är centralt för att känna skaparglädje — att det räcker med att det är just jag som har gjort något — att ingen annan hittills har lagt just min själ och mitt perspektiv i det jag har framför mig på bordet.

Här finns det jag behöver för det — genom miljön som vi tillsammans skapat, genom Joost, och genom min pappas röst som tränger genom fiendernas dunkla stämmor. Det gör mig starkare!

Det är precis det som Tastecelebration är och ska vara — ett ”happy place”, både för oss och för våra gäster.