Umgänget är målet — maten är vägen.

Julia Tuvesson är instagramprofilen (@tuvessonskan) och matbloggaren som hösten 2018 debuterar med kokboken Plåtmat på Norstedts. Nu, knappt ett år senare, är hon aktuell med nya boken Käka grönt! Men för Julia är det egentligen aldrig själva maten som har varit grejen.

Julia växer upp i en klassisk nittiotalsfamilj med tre syskon, pulvermos och fiskpinnar. Pappan är lärare och historiker. Mamman är präst. Vardagarna äts upp av arbete, läxläsning och aktiviteter. Det läggs inte ner mycket själ i matlagningen — däremot i familj, vänner och alla människor runtomkring.

— Jag lärde mig nog redan när jag var ung att umgås kring mat. Mina föräldrar har aldrig spenderat flera timmar vid spisen, aldrig stått länge och fixat. Men vi har alltid umgåtts i köket. Det blev så av många anledningar tror jag.

Precis som i de flesta andra hem måste maten bara finnas där. Samtidigt är det kring maten som familjen samlas och umgås. Oftast blir det Julias pappa som trixar ihop rätterna efter bästa förmåga samtidigt som han hänger ut genom fönstret och samsas med grannarna. Julia och hennes bror spränger ägg i mikrovågsugnen. Det är i köket allt händer.

Här, mitt i nittiotalets livspussel, läggs grundstenen till Julias sätt att se på maten och livet. Hon växer upp i ett sekel då det blir allt vanligare att båda föräldrarna arbetar, samtidigt som man också jobbar mer. Tiden med familjen blir påtagligt kortare och alltmer dyrbar. Honnörsord som ”snabbt” och ”enkelt” växer sig starka. På gott och ont. Det skulle kunna vara en beskrivning av ett hem i dagens samhälle men enligt Julia finns det stora skillnader. Dels att vi idag förväntas överprestera på alla punkter, inte minst med maten. Dels att vi jobbar mer än vad vi egentligen behöver. Sammantaget ska vi alltså hinna mer på mindre tid.

Egentligen borde folk bara laga den mat de själva tycker om att äta, bjuda på den — och umgås.

— I botten är jag matetnolog och mitt intresse för mat kretsar kring det sociala och kulturella i första hand. I min familj har det alltid handlat om att kunna spara både pengar och tid, samtidigt som vi umgås kring maten på ett avslappnat sätt. Inte sällan med vänner. Problemet nu för tiden är att många lagar mat för att bjuda på något fantastisk och nytt, varje gång. Att det blir någon form av uppvisningssport. Egentligen borde folk bara laga den mat de själva tycker om att äta, bjuda på den — och umgås.   

Från hat till kärlek.

För Julia har familjen alltid funnits med i det hon gör. Det var till och med på grund av den som hon började med själva matskapandet. Julias barn kommer ganska tätt, det andra barnet hade kolik och skrek jämt. De 30 minuter Julia fick för sig själv på kvällen var hennes meditation. Det var först då tankarna kunde sorteras till någonting konkret — som inte långt senare kom att bli till ett helt företag. Men Julias verksamhet har ändå växt från ett lite oväntat frö, tidigare har hon i princip hatat att laga mat, det var någonting hon bara ville få gjort.

Det var först när jag slutade med fisk och kött som det blev riktigt roligt att laga mat. Helt plötsligt fanns det inga regler, inga gränser. Allt var nu möjligt.

— Jag var värdelös i köket, köttet jag lagade blev smaklöst och kycklingen blev helt torr. Med kött är det så noga med tider, och temperatur. Det var först när jag slutade med fisk och kött som det blev riktigt roligt att laga mat. Helt plötsligt fanns det inga regler, inga gränser. Allt var nu möjligt.

Det har nu gått åtta år sedan Julia började med matskapandet. Att laga all mat på en plåt växte fram som idé ganska omedelbart som en följd av studentlivet och skral ekonomi. När Julia flyttade hemifrån blev det mest falukorv, linssoppa — sådant som var billigt. Som student var detta ett centralt fundament för att öka ölbudgeten. Att kunna storhandla med lång hållbarhet för att få så lågt svinn som möjligt blev en utmaning, något som ledde till mindre kött och mer grönt och nötter. Vilket födde nästa utmaning.

— Vad sjutton skulle jag laga? Jag tog ut allting vi hade och ställde upp det på borden. Tittade på det. Sedan komponerade jag något på en plåt och körde bara in det i ugnen. Då upptäckte jag att det finns varken rätt eller fel med grön mat. Och att ingenting heller kan gå direkt galet. Hög på friheten, kärleken till nya råvaror och den kreativa utmaningen kunde jag stå och experimentera långt in på nätterna. 

Att få ihop mat på ingenting, som gärna inte lämnar ett diskberg, går snabbt att laga och dessutom kan skapas av ingredienser som lätt kan varieras till olika alternativ...

Ändå var det inte förrän barnen kom in i bilden som Julia tog plåtmaten till nästa nivå. Förutom att det tidigare hade handlat om billigt, höll inte den livsstilen som de hade. Med två små barn kan man liksom inte bara sticka iväg och kompletteringshandla. Nu var familjen tvungna att kunna laga mat på det som fanns hemma och som barnen kunde tycka om. Här är det lätt att föreställa sig att köttet får sin renässans, men tvärtom.

— Att få ihop mat på ingenting, som gärna inte lämnar ett diskberg, går snabbt att laga och dessutom kan skapas av ingredienser som lätt kan varieras till olika alternativ som barnen kan plocka av blev en central utmaning. Jag fick hitta optimala råvaror för lång hållbarhet och många kombinationer. Kött och fisk försvann helt. Det var så det blev grön allt-i-ett-mat på en plåt. 

Konsten att trolla bort ett vanemönster.

Julias barn i princip vuxit upp med grön mat, märkliga experiment och plåtmat. Men inte bara, här äts det även fiskpinnar och husman. Julia menar att det viktiga är att de får vara med och välja, skapa och att det finns lite olika saker att plocka av. Den ena är lite mer petig än den andra och humöret styr en hel del. Just därför är plåtmat perfekt. Frågan är bara hur en barnfamilj ska göra som vill introducera en grön plåtmodell.

Mitt bästa tips är att rekonstruera en rätt som barnen gillar, plocka ner den i sina beståndsdelar och översätta den till plåtmodellen.

— All förändring sker bäst i små steg, även med barn. Ofta är det svårt att introducera något helt nytt, barn behöver mer än femton gånger på sig innan de börjar gilla något. Mitt bästa tips är att rekonstruera en rätt barnen gillar. Plocka ner den i sina beståndsdelar och översätt den till plåtmodellen. Låt dem vara med! Ha tålamod. Halloumi-pytten i min bok är ett bra exempel på en rätt man lätt kan göra om lite. Ta bort äppel- och senapskrämen, ersätt med äppelbitar och låt dem få vara med och plocka ihop själva. 

Plåtmodellen börjar med att man skapar en bas som rostas i ugnen. Därefter kompletteras den med smaksättningar, sedan langar man på topping och tillbehör och avslutar med en sås eller röra. Klart!

Plåtmodellen syftar till att öppna nya möjligheter att tänka kring maten vi lagar och äter. Hon menar att vi har vant oss vid att tänka enligt tallriksmodellen. Lika delar grönt, protein och kolhydrater. En bra modell, men det blir liksom lite bakvänt om man till exempel ska laga grön mat att tänka på det sättet. Och om det blir bakvänt, så blir det krångligt och inte heller roligt — då blir det inte av.

— Det är så centralt med matlagning i livet. Mat kan förändra allt! Att laga något gott på kvällen kan till exempel vända hela dagen. Därför är det så viktigt att göra maten vi lagar kravlös och inte minst rolig. Hur mycket vi än pratar om att göra saker fort och lätt, måste vi komma ihåg att själva tillagningen ofta är en stor del av maten. Plåtmodellen ger nycklarna till den som vill lyckas laga ny spännande mat från eget huvud att och trolla fram olika kombinationer av det som finns hemma. 

Rutiner regerar.

I början av Julias karriär kunde hon inte mycket om mat. Och just känslan av att komma från ingenstans hängde kvar i många år.

— Jag frågade mig själv hela tiden: får jag verkligen göra detta? Det är ju kockar, med utbildning och många års erfarenhet som lagar mat, inte sådana som jag som lagar vanlig mat som chiligryta och tomatpasta. Men jag hade ju startat den här resan utifrån mig själv — mitt liv, mina utmaningar, mina frågor. Min personliga, unika utgångspunkt fick bli mitt nav. Det stärkte min övertygelse och självsäkerhet. Jag tror att det är ett sätt som skulle kunna få många andra att komma igång att göra det de brinner för. Inte stoppas av Jante. 

Nu har jag satt upp regler för när jag jobbar och när jag är ledig, annars blir allt bara jobb.

2015 bestämmer sig Julia för att starta ett Instagramkonto. Och inte långt därefter en blogg. Från början var det tänkt att Instagram skulle vara en plats för portfolion — för att göra det lättare att få jobb. Sedan beskriver hon det som att allt bara exploderade därifrån. Det började med recept till olika mattidningar, vilket medförde att Julia fick allt fler följare, som i sin tur ledde till fler uppdag. Nu tog också annonsförsäljningen fart på hennes blogg och Instagram. Samtidigt började jobbet att äta upp privatlivet.

En viktig plattform för Julias verksamhet är Instagram (@tuvessonskan). Tankar, experimenterande och fotograferingar av nya recept har alltid fått ta plats hemma i köket. Men nu letas det efter en riktig lokal för att kunna fokusera bättre men också för att hålla isär jobb och privatliv.

— Då var bara mat arbete för mig. Allt smälte ihop. Jag jobbar ju inte på ett kontor, för att sedan gå hem och laga mat. Jag jobbar med mat, för att sedan gå hem och laga mat. Nu har jag satt upp regler för när jag arbetar och när jag är ledig. All matlagning måste inte innebära jobb! Jag behöver inte fota allt som lagas, analysera allt. Mat ska också bara kunna få vara mat.

I början kände Julia att hon bara låg efter hela tiden. Med tiden lärde hon sig vad som skulle göras, vad varje moment krävde och hur lång tid det tog. Idag är verksamheten uppstyrd av begränsningar och rutiner — något som inte minst har fått kreativiteten att lyfta.

På måndagar, när helgen har fyllt mig med idéer och energi vill jag starta med att oavbrutet få skapa och göra verklighet av alltsammans.

— Jag jobbar med Instagram, men det betyder inte att jag måste vara där hela tiden. Numer vet jag exakt när jag ska vara aktiv i sociala medier, svara på mejl och när jag ska vara kreativ. I princip har jag bara en stund om dagen för varje sak, inte flera, inte hela tiden eller då och då. Men det är klart jag är mänsklig och gör lite allt möjligt ibland, även om jag blivit bättre på det med åren. För mig är det också viktigt att arbetsveckan har en ryggrad. På måndagar, när helgen har fyllt mig med idéer och energi vill jag starta med att oavbrutet få skapa och göra verklighet av alltsammans. Tänk dig istället att jag skulle öppna mejlen och mötas av ett jobbigt besked det första jag gör, eller att försöka reda ut massa olika små problem. På fredagar är all produktion förbjuden, då ser jag till att fylla dagen med inspiration som ger kraft till nya idéer. Jag kanske åker till Köpenhamn, äter någonstans som jag längtat efter eller tar en lång promenad och kollar på folk.

Julia menar att vi i dagens samhälle har vant oss vid att hela tiden vara tillgängliga och alla till lags. Hon tror att detta är en av de stora faktorerna till varför vi är så ineffektiva och i sin tur en bidragande orsak till att vi till slut inte orkar.

— Jag har blivit tvungen att begränsa mig i mitt arbetande för min familjs skull, framförallt för mina barn. Utan dem hade jag säkert jobbat hela tiden. Därför är det enormt viktigt att att jag inte tullar på mina rutiner det minsta. Det var inte lätt i början. Men att följa dem benhårt har hjälpt mig att bli bättre, mer effektiv och att jag inte bränner ut mig. Rutinerna har också skapat ett bra utrymme för kreativiteten!  

Men nu skulle alltihop plötsligt paketeras i ett nytt format, ramas in och huggas i sten.

En skitläskig lärdom.

Efter ett och ett halvt års bloggande, instagrammande och jobb för olika tidskrifter blev Julia tillfrågad av bokförlaget Norstedts om hon ville göra en kokbok. Julia sa ja på stående fot — hon visste direkt att den skulle handla om plåtmat. Det var ju ändå den som så många gånger om hade räddat småbarnslivet för Julia. Men nu skulle alltihop plötsligt paketeras i ett nytt format, ramas in och huggas i sten.

Julias kokbok Plåtmat gavs ut på Norstedts förlag hösten 2018, redan i september 2019 kommer nästa.

— Det var skitläskigt att göra en bok. Hittills hade jag framförallt jobbat med sociala medier där jag hela tiden står i direkt kontakt med min målgrupp. Jag får snabbt respons på de inlägg jag gör och jag kan ha en dialog med mina följare. Jag kan lyssna och förstå vad som funkar och inte funkar. Dessutom går allt att mäta.

Till en början blir detta en styrka för Julia i hennes skrivande. Att veta precis vad målgruppen gillar och inte, skapade en enorm produktionskraft. Men med tiden blev Julia osäker, stressad och började må dåligt. Tystnaden blev för påtaglig, vad skulle egentligen målgruppen komma att tycka. Förutom redaktionen på Norstedts fanns det ingen att bolla nya saker med. Men det var inte bara distansen till målgruppen som skapade motstånd under processen. Alla processer intensifierades. Julia som var van vid att sköta hela sin kärnverksamheten själv belastades plötsligt med en enorm arbetsbörda. Komma på idéer, skriva, laga all mat, styla, fotografera, sköta kommunikationen — det enda hon inte gjorde själv i sin verksamhet var att sköta redovisningen.

— För mig handlade det nog om att ”detta måste hända”. Men jag bestämde mig tidigt att nästa gång ska jag inte göra så här, nästa gång ska jag inte göra allting själv. Nu fick jag helt enkelt bara jobba mig genom det. Jag hade en deadline, och jag gjorde det jag är bra på. Även om jag lärde mig otroligt mycket på det så var det enormt slitsamt.

Redan i september 2019 kommer Julia ut med nästa bok. Den här gången gör hon den tillsammans med en fotograf. Julia menar att detta är en förutsättning för att hon ska orka driva vidare sin verksamhet och kunna fortsätta älska det hon gör.

— Det blir inte bara bilderna i den nya boken som lyfts till nästa nivå, nu har jag någon att diskutera och bolla saker med. Vi provsmakar tillsammans och jag kan fokusera ännu mer på recepten. Visst har jag lärt mig sjukt mycket på att jag själv fotograferade all mat till min första bok. Jag har blivit en bra matfotograf och lyft min förmåga att presentera mat. Det är en skola jag inte ångrar, men också en skola som lärt mig att det är bra att ta in hjälp tidigt i en verksamhet. 

Hemlängtan som affärsmodell.

Enligt Julia är umgänget med vänner och tiden med familjen det viktigaste i livet. De reser aldrig långt och helst inte alls. På djupet är det mat i kombination med lokal historia och identitet som intresserar Julia mest. Speciellt Malmö.

— Att resa långt bort gör mig inte lycklig, jag älskar att vara här och det är att laga mat som gör mig lycklig. Man kan uppleva alla platser genom dess mat, Malmö i synnerhet. 

Barnfamiljerna samsas med after-workarna, med de gamla vindrickarna, med dem som vill njuta av brunchen, med hundägarna, med rökarna — det är Malmö för mig.

Julia har precis börjat laga sig igenom 1900-talets Malmö, gräva i arkiv, hitta gamla recept — en laborativ matresa genom gamla bilder och artiklar som också avslöjar sociala nycklar till ett umgänge kring mat som Julia menar att hon nästan bara ser i Malmö.

— Långborden utanför Noir är till exempel, de är lite som på den gamla tidens ölkaféer i Malmö, just att man har placerat borden för att människor ska prata med varandra. Det gillar jag! I vår stad finns också en ömsesidig tolerans som jag har svårt att hitta någon annan stans. Far i hatten i Folkets park är en favorit. Barnfamiljerna samsas med after-workarna, med de gamla vindrickarna, med dem som vill njuta av brunchen, med hundägarna, med rökarna — det är Malmö för mig. Men det är också just detta som är mat för mig. 

Som chef till mig själv blev jag tvungen att kliva in och säga: nej, du måste hem och vila.

Med framgången har det blivit en del resande, möten, bokmässor och teve. Det är lätt att bara tacka ja till allt, att känna att man har en skyldighet. Här betonar Julia att det är viktigt att man måste respektera sig själv som en anställd; att det krävs att man tar jobbet som chef på allvar när man är egenföretagare.

— När allting är kul är det svårt att sakta ner. Efter bokmässan blev det tydligt när de ringde från radion och ville ha en intervju tidigt på måndagsmorgonen. Jag fylld av massa idéer och kände mig egentligen inte alls särskilt trött. Men jag hade jobbat 7 dagar i sträck och behövde verkligen vila, oavsett hur kul jag tyckte att det var. Som chef till mig själv blev jag tvungen att kliva in och säga: nej, du måste hem och vila. Så skulle jag ju tänkt om jag hade anställda, då måste jag behandla mig själv likadant. Det är liksom inte värt det annars.

Att jobba hårt, fokuserat och målinriktat är ingenting Julia har problem med, men 8–17 har aldrig varit något alternativ. Folk jobbar alldeles för mycket, menar hon. Till slut har man ingen någon ork till att leva sitt liv. Och när maten ska stå på bordet är man helt slut.

— När jag började med det här var jag var ung, jag hade energi. Det har jag fortfarande och den försöker jag vara rädd om. Det är klart att det blir mycket att göra ibland, i värsta fall kan det till och med bli helgjobb. Men jag försöker arbeta korta dagar så mycket det går.

Korta arbetsdagar och extremt uppstyrda rutiner och regler verkar vara ett bra grundrecept. Julia lyckas producera nytänkande matlitteratur på löpande band och ändå ha ork och matglädje kvar så det räcker till familjen på eftermiddagen. Det är nästan som att hon har hemlängtan som affärsmodell.

— Jag brukar ofta tänka att om någon skulle fråga mig hur många miljoner det skulle vara värt att förlora tiden jag har idag med mina barn…

Det finns ju inte.